onsdag, december 04, 2013

Kalabalik bland guavaträden av Kiran Desai

Bokreflektion i Good News Magazine nr 11/2013 

Livet kan vara så krångligt! Om en kråka sparkat en tegelpanna snett på kolonilottshuset så kan det ta en halv dag att fixa och dessutom måste jag se till att jag har sällskap som kan ringa ambulans när jag trillat ner och vips, där gick en halv dag till. Och hur krångligt är det inte att förflytta sig? Fram och tillbaka till jobbet tar en timme, och den timmen kräver tusen kakofoniskt tutande beslut, trots att jag cyklar samma väg varje dag.

Det finns en litterär genre om människor som får nog, klättrar upp i träd och stannar där. Nej jag skojar. Men visst borde det finnas en? Tills genren är etablerad får vi hålla till godo med Klätterbaronen, Italo Calvinos fantastiske unge baron, som surnar till. Det är en snigelsoppa vid familjemiddagsbordet som får skålen att skvimpa över. Baronen klättrar upp i ett träd och lever resten av sitt liv i lövverket, i sus och dus. En annan trädklättrare är Sampath i Kalabalik bland guavaträden av Kiran Desai, som är en hyllning till Calvinos klätterbaron. Sampath Chawla är en uttråkad och dessutom oduglig posttjänsteman. Sampath tröttnar på sin snarkande familj, på stadens bussar, scootrar, auto-rickshawer, bilar, lastbilar, matematiklärare, flugor, skor och sockor, anställningsintervjuer, paraplyreparatörer, kor och grisar och vattenbufflar, tjänstemän från Astmainstitutet, fiskhandlare. "Han var säker på att omgivningen var till förfång för hans mentala hälsa. Himlen var som en rad rutor och rektanglar mellan klädstreck och TV-antenner, balkonger, blomkrukor och vattentankar. Den såg ut som bitar ur ett pussel."

Sampath tar en buss ut ur stan, hittar ett träd och klättrar upp. Han får äntligen sova middag. Sampath bestämmer sig för att stanna kvar bland löven och titta på skalbaggar, äta guavor och bli ansad av trevliga apor. Men Sampaths lugna liv går åt skogen eftersom människorna hittar honom. Inte nog med det, folk vallfärdar för att titta på Sampath i trädet och kallar honom sin guru. Folk kommer i massor för att lyssna på outgrundliga visdomar som Sampath samlat på sig när han tjuvläst post. Hans familj börjar tjäna pengar på honom. Aporna börjar dricka sprit. Slut på friden för Sampath och in med bekvämligheter, snygga tjejer och intressant mat. För Sampath börjar livet i trädet alltmer likna livet på marken.

Jag har inte gett upp livet på marken än utan försöker tackla staden och vardagskrånglet genom att förenkla. Jag flyttar sällan. Jag finner mig i att jag inte kan sova middag efter lunch. Jag filar på ett fiffigt system för klädtvätten. Jag har en inköpslista i telefonen som jag uppdaterar och återanvänder. Jag har timer på varenda smålampa för att inte behöva gå runt och släcka när jag ska sova. Men det är besvärligt att förenkla. Man kanske skulle leta reda på en ståtlig björk... Eller, som vår Sampath, innan han hamnar i guru-träsket: dricka bål, rulla in sig i vackra tyger och ropa "Åh, fragransfyllda värld!" och omfamna våra krångliga liv på marken.

/ULRIKA JONSSON