tisdag, september 29, 2015

Katitzi & Katitzi och Swing av Katarina Taikon

Bokreflektion i Good News Magazine 17/2015
Book cover: Katitzi av Katarina Taikon Katitzi! Vad jag har tänkt mycket på dig genom åren. Du gav mig så mycket när jag var barn. Du lärde mig att säga ifrån. Du visade hur rak en barnrygg kan vara. Jag fick en kompis som du, och jag ville förtjäna din vänskap. Jag ville stå bredvid dig, när du försvarade dig och jag ville att du skulle stå bredvid mig. Jag läste alla tretton böckerna om dig. Flera gånger. Jag såg filmatiseringen som gick på tv. Du var min idol och du var ett barn, precis som jag. Det som var obegripligt för dig var lika obegripligt för mig. Varför jag fick gå i skolan, men inte du. Varför jag fick bo i en lägenhet, men inte du. Rättvisa var ju viktigt för oss barn. Vi delade glasspaket med linjal och visste exakt hur mycket olika hockeykort var värda för att bytena skulle bli precist rättvisa. För dig fanns inga glasspaket, inga hockeykort och rättvisa handlade om livet självt, om rätten att få finnas. Katitzi-böckerna slog ner med eldsvådor, fördomar och trakasserier i min troskyldiga föreställning om världen. 


Vi barn delade in folk i snälla och dumma, men du lärde mig att det var mycket mer komplicerat än så. En snäll tant kunde låta er bo på hennes mark, sedan körde hon plötsligt iväg er, eftersom hennes söner inte ville ha er där. Det var fegt, och det var orättvist. Var inte rättvisa viktigt för vuxna? Du lärde mig att även de snälla kan vara fega och orättvisa. Även de välmenande trodde sig veta saker om dig, bara för att du var rom. Saker som vi, som ville vara dina vänner, visste var påhitt.

Du visste att ibland räcker inte prat – ibland behöver man stampa i marken, och ibland behöver man klippa till. Ville du veta något så frågade du rakt ut och du vägrade tycka att vuxna var värda mer än barn. Om någon skröt om vad som var bäst i hela världen så förklarade du att ingen känner hela världen, ingen kan påstå något sådant. Och du fick mig att se det besynnerliga i att folk kan vara rädda för någon som de inte ens har träffat. Du lärde mig: ibland är folk inte riktigt kloka.

Jag ville vara som du. När någon kallade dig för djävla zigenare kändes det som om de kallade mig för djävla zigenare. Om någon kallade dig lilla Katitzi blev jag lika arg som du blev. Jag menar, om du var ”lilla Katitzi”, hur betydelselös var då inte jag? Du var ju min idol. Jag tyckte inte synd om dig. Det fanns orättvisor och vissa människor var okunniga, andra var rent elaka. Det fanns inte tillräckligt många snälla, och de hjälpsamma var aldrig tillräckligt bestämda. Det drabbade dig. Det gjorde dig utsatt och tvingade på dig gränser, men det hade inget med dig att göra. Du var du. Du var Katitzi.

Du hade skrivit böckerna om dig själv, böckerna var sanna. Du fanns på riktigt. Du var vuxen nu, men du fanns. Du kunde berätta och låta mig vara vän med dig. Det är så bra att dina böcker äntligen kommer i nytryck. Nu får nya barn möjligheten att bli din vän, och vilja förtjäna din vänskap.

Ulrika Jonsson

 __________________  
Katarina Taikon  Katitzi & Katitzi och Swing. 2015. (Originalutgåva. 1969) Natur & Kultur. ISBN e-bok 9789127141575